Orangeri och växthus – vad är vad?

Orangeri

Orangeri-ulrikdalsslott
orangeri inne
Orangeriet pa ulriksdals slott

Att bygga växthus och orangerier har blivit populärt. Växthusen används numera inte bara som odlingsplats utan även som ett grönt extrarum. Allt fler upptäcker hur behaglig atmosfären är i ett växthus , hur vackert det blir med alla växter och hur gott det luktar från jord, blommor och blad. Här kan man ta ut våren i förskott och dra ut sommaren långt in på hösten. Men vad är ett växthus och vad är ett orangeri?

Under 1600-talet eller kanske ännu tidigare började man i Sverige att importera exotiska växter såsom citron-, pomerans-, fikon-, lagerbärsträd och myrten. Växterna planterades i stora krukor och baljor för att under sommarhalvåret stå ute i parken . Under vinterhalvåret förvarades dessa frostkänsliga växter i ett orangeri. Namnet ”orange” kommer av det franska ordet för apelsin, orange. Orangeribyggnadens funktion var således att skydda frostkänsliga träd och växter från vinterklimatet, de var alltså övervintringshus. Eftersom växterna var i vintervila när de stod i orangeribyggnaden krävdes det inte så mycket ljus och värme. Vintertemperaturen hölls runt +5 grader. Utmärkande för ett orangeri är att det har ett tungt och tätt tak och mycket kraftiga och tunga väggar för ackumulering av värme och fönster för ljusinsläpp i en vanligen södervänd fasad. Under kalla vinternätter och dagar täckte man fönstren med luckor som utgjorde ett extra isolerande lager.Termometrar var ännu på 1700-talet inte så vanliga inom växthusodlingen. Man placerade därför ett glas vatten nederst i fönstret. Vattnet övervakades noga av trädgårdsmästaren själv eller en trädgårdsdräng och när det började löpa is på vattnet var det dags att elda. Till en början eldade man i kaminer och kakelugnar men under slutet av 1700-talet började man leda röken i tegelkanaler på olika sätt genom orangeriet eller drivhuset. Ugnen placerades i en »eldgrop« som lades ca en meter under golvnivå för att man skulle få bra drag i kanalen. Under sommaren när växterna stod ute användes orangeriet som festlokal

Under 1700-talet hade alla slott och herresäten med självaktning ett orangeri. Orangerierna hade ofta en framträdande plats i trädgården och ritades av en arkitekt för att harmonisera med huvudbyggnad och park. Flera av de orangerierna är idag ombyggda till ”Vanliga hus”. Orangeriet på Ulriksdals slott i Stockholm var ett av de första orangerierna i Sverige, det byggdes på 1600-talet. Bilderna ovan är från orangeriet på Ulriksdals slott.

Växthus

vaxthus-Tungelsta
vaxthus-sofiero
vaxthus-Kolsva

Den mer jordnära eller produktiva odlingen under glas var ofta placerad i en undanskymd del av trädgården tillsammans med köksträdgården. Kunskapen om hur drivhusen skulle utformas ingick i trädgårdsmästarens utbildning och ofta var det trädgårdsmästaren själv som tillsammans med hantverkare byggde de hus han behövde. Drivhusen var fram till mitten av 1800-talet i likhet med orangerierna i huvudsak enkelsidiga det vill säga hade en tät vägg mot norr. Men istället för ett tätt tak hade drivhuset glastak, som hade olika vinklar beroende på vad som odlades i dem. Persikor, vindruvor och ananas fick byggnader som var specialanpassade för växternas olika behov och skötsel.

Vid de allra flesta herrgårdar och slott har det funnits ett eller flera växthus, de flesta revs dock på 1960-talet. Växthusen på Rosendals trädgård i Stockholm eller på Sofieros slottsträdgård i Skåne, som är en förebild för Sweden Green House, är exempel på växthus från 1900-talets början.

När trädgårdsmästaren skulle bygga växthus måste han vara säker på att inget skuggade platsen där växthuset skulle stå. Platsen valdes därför ut under vintersolståndet. Trädgårdsböcker rekommenderar en hög och torr plats helst i en södersluttning för att skydda drivhuset från kalla nordliga vindar. Som ytterligare skydd lades ofta ekonomiutrymmen som förråd eller till och med bostadsrum bakom dess norra vägg och kom därigenom att utgöra ett extra isolerande skikt.

Under kalla vinternätter täckte man även fönster och glastak på drivhusen med träluckor. De allra flesta växterna i ett drivhus odlades i krukor. Därför hade man speciella trappstegsformade ställningar, s. k. stellage, där växterna stod uppställda för att lättare kunna skötas och så att de inte skuggade varandra. Några växter odlades permanent i specialanpassade drivhus. Brantast lutning på glastaket hade de drivhus där man odlade till exempel persikoträd spaljérade mot den murade eller timrade väggen, detta för att glaset skulle vara så nära växten som möjligt.

Vindruvor odlades vanligen i drivhus vars glastak hade en flackare lutning – den så kallade vinkasten. Kast är beteckningen för ett växthus som skulle kunna sägas vara ett mellanting mellan drivhus och drivbänk. Vinrankorna odlades till skillnad från persikoträden vanligen i växthusets framkant, så att de kunde ledas upp under glastaket och vara lätta att sköta. Ananasen odlades i låga drivhus eller drivbänkar eftersom den krävde en hög värme och man ville ha ett så litet utrymme som möjligt att värma upp.

Idag när vi bjuder på fest i växthuset och njuter av egenodlade – härodlade grönsaker är VÄXTHUS=ORANGERI=SANT