En lågsäsong skulle kunna tyckas vara i antågande – icke så! Nu när odlingssäsongen går mot sitt slut går glädjehuset in en ny och intensiv fas. Fest- och middagsfrekvensen trappas upp. Ibland på gränsen till ett hetsigt tempo. Men också så vansinnigt roligt att umgås med våra vänner på det här sättet. Bättre festlokal är omöjlig att finna!
Jag och Niclas lägger sista handen vid förberedelserna och häller upp rosa bubbel precis innan gästerna anländer. Närmast i bild snittar av rostat bröd med vår hemgjorda tapenade – succé varje gång. Återstår bara att själva blixtsnabbt byta om …
Septemberkvällar blir hastigt kolsvarta. Från noll till hundra på nolltid och egentlligen bara av godo för mysfaktorn.
Det självklara navet i festvåningen är braskaminen från belgiska Stuv. En designikon i sig själv. Ja, så till den grad att den alltid blir en conversation piece.
Tycker alltid om att dra mig ut och ta in helheten på lite avstånd.
Inget är vackrare än att blanda in oväntade element i en traditionell bukett. Här får de magnifika och rödsvarta dahliorna samsas med grönsaker. Kronärtskocka och blommande fänkål.
De små söta och rent gudagoda cocktailtomaterna växer på plockavstånd från våra sittande gäster. Vi blandar gärna dukningsdetaljer. Blandar friskt! Som här gröna vintagetallrikar i grönt pressglas från franska Veraco. Vinglasen är Ingegerd Råmans klassiker ”Bellman” och vattenglasen är Carina Seth Anderssons ”Balja” – båda munblåsta på Skrufs glasbruk.
Att ha privilegiet att kunna servera vänner en festmåltid i den här miljön är oskattbart.
Braskaminen och de ”mänskliga kaminerna” ger en behaglig värme trots att vårt hus är byggt av oisolerat enkelglas.
Kvällar som en aldrig vill ska ta slut. Och de gör de oftast inte i första taget – ingen vill gå hem …
Dela