Sommaren är en tid då de flesta av oss har mer tid än vanligt att umgås. Inte minst med våra äldre. Det har fått mig att fundera över trädgårdar och växthus på äldreboenden. I ett växthus fullt av grönska kan även en regnig sommar bli grön och skön, full av sinnliga upplevelser. Är inte det en livskvalitet vi unnar våra äldre, så säg?
Jag hade förmånen att tidigt under min yrkesbana få se vad åldrande i trädgård kunde vara. Mina första år som trädgårdsmästare arbetade jag i en gammal dams trädgård. En trädgård med lite trötta rosenrabatter, fantastiska fruktträd, omsorgsfullt planterade perenner längs med grusgångar och längst ner i trädgården ett grönsaksland där Dr. Westerlunds-pelargoner skulle planteras som inramande kantväxt varje år. Intill grönsakslandet stod ett växthus, ett litet enkelt växthus med aluminiumstomme, placerat på en liten sockel av betongstenar.
Doftpelargonen Dr. Westerlund är lika glad inne i växthuset som utanför. Tomaterna trivs för det mesta bäst bakom glas.
Varje vår rengjordes växthuset noga och vi satt på verandan och planerade vad som skulle in i växthuset i år. Varje år tittade hon med pliriga ögon på mig och sa ”Dansk Export ska jag ha och så några Gardener´s Delight.” Ja, det var alltid samma, ändå var den där stunden när hon fick fundera vad hon ville ha viktig. Både för henne och mig. För det kom ju en tid, obarmhärtigt, då hon inte längre förmådde välja. Då kunde jag tryggt göra de valen åt henne och säga: ”Tomaterna är planterade i växthuset, Dansk Export och Gardener´s Delight är det.” Och det var fint att kunna plocka in från trädgården och lägga små färska, söta tomater på ett fat i köket. De åt hon. I övrigt var matintaget som en fågelunges.
Den lilla Viola odorata, doftviolen, ser kanske inte mycket ut för världen men är sagolikt vacker på nära håll och fyller växthuset med parfymig karamelldoft.
Det fanns en annan sak i växthuset som var viktig: doftviolerna. Varje vår när jag öppnade dörren till växthuset, slog en doft av viol emot mig. Hela den uppvärmda växthusluften var fylld av violdoft. Precis innanför dörren växte de. Jag minns faktiskt hur jag redan då sa till min kollega att ”får jag någon gång ett växthus så ska där växa violer”. Doften var ljuvlig för mig, men den var ännu viktigare för trädgårdens ägarinna. I takt med att kroppen inte längre tillät henne att arbeta i trädgården, pyssla och skörda, så blev andra upplevelser viktigare – utblicken från verandan, buketterna som kunde plockas in till nattduksbordet och dofterna som kunde upplevas under de små trädgårdspromenaderna. Hon kunde stå med sin krycka i dörren till växthuset och bara dra in doften, så hade hon fått sin dos av trädgård den dagen.
Luktärt och citronverbena – två stabila vänner för den som vill ha en doftande växthusträdgård.
Det var också i den här trädgården jag fördjupade mitt umgänge med luktärter. Eftersom det var så tacksamt att plocka in i buketter. Jag kunde få dem att blomma tidigt i växthuset och senare tog plantorna på friland över. Än idag har jag svårt att vara utan luktärter i växthuset på försommaren. De hör liksom till. Ja, vi fyllde trädgården och växthuset hos den gamla damen med doftade växter – doftpelargoner, citronverbena, tomater, basilika. I värmen innanför glasen blandades dofterna och spred en känsla av trädgårdsnärvaro.
Idag vilar den gamla damen på Möjas kyrkogård. Så har det slumpat sig, att hon finns där, ganska nära min egen plats på jorden, och mitt eget växthus på Södermöja, i Stockholms skärgård. Jag var där och satte en sommarbukett på hennes grav och funderade en stund, jag är glad att hon fick njuta av sin trädgård, hela livet ut. Att jag fick möjlighet att vara med på sluttampen av den resan. Hon lärde mig mycket. Vi är många som vet mycket numera vad gäller grönskans betydelse för vårt välmående. Så borde inte en trädgård och ett doftande, vårvarmt växthus vara del av allas vår ålderdom? Tänk om, tänk om.
Dela